Tunnelarbete i Sverige har under senare år i många fall varit förknippat med vattenproblem i en eller annan form. Det må ha gällt svårigheter i samband med drivningen pga stora inläckande vattenmängder eller problem med att uppnå den täthet som föreskrivits med hänsyn till tunnelns funktion. I båda fallen kan svårigheterna ha varit av organisatorisk art – det är svårt att inordna tätningsarbeten i den normala drivningsrytmen – eller bestått i tekniska problem, där det gällt att finna lämpliga och effektiva metoder för tätningen.
Det har också visat sig mycket svårt att på förundersökningsstadiet förutsäga geohydrologiska förhållanden, vilket försvårar kostnadsberäkningar och upphandling och kan leda till komplicerade eller ofullständiga och därigenom svårtolkade kontrakt.
På initiativ av företrädare för Sydvatten och för beställare av tunnelarbeten i Göteborg formulerades under våren 1978 några projektförslag, som aktualiserats av problem bl a vid Bolmen-projektet. BeFo ansågs vara ett lämpligt forum för en diskussion som skulle kunna ligga till grund för en lägesbeskrivning av behovet av forskning för bättre vattenprognoser och tätningsmetoder.
