Reparation och förstärkning av berg och betong med stålfiberarmerad sprutbetong är en vanligt förekommande teknik. Krav på livslängd betonar behovet av adekvata modeller för att förutsäga beständigheten för denna typ av konstruktioner. I tidigare undersökningar (t.ex. Nordström 1996) har man kunnat konstatera att stålfibrer uppvisar ett mer beständigt beteende än konventionell armering. Vid förhållanden då konventionell armering uppvisar omfattande korrosion visar stålfibrer endast begränsad korrosion. Anledningen till denna positiva egenskap är inte kartlagd och borde undersökas. Fiberdiametern är ofta liten och initiering av korrosion torde ge höga korrosionshastigheter. Föreliggande rapport baserar sig på en genomgång av tidigare arbeten som behandlar stålfiberkorrosion, huvudsakligen i sprucken betong. Syftet är att belysa vilka mekanismer som är aktiva och skapa underlag för att bedöma livslängden för sprutade betongkonstruktioner. 
Tidigare litteratur behandlar huvudsakligen stålfiberbetong som exponeras i marin miljö. Havsvattnets innehåll av magnesium- och kalciumjoner m.m. ger att sprickor ofta självläker. Därför är den marina miljön mindre aggressiv än man tidigare förväntat sig. 
Sprickor ger upphov till ett snabbt lokalt angrepp på fibrerna. Korrosionsprocessen som uppstår kallas makrocellskorrosion. Den del av stålet som korsar sprickan utgör anoden och den del som finns i betongen på sidan om sprickan är katoden. Sprickvidden har betydelse huvudsakligen under initieringen av korrosion. Under propageringsfasen har faktorer som vct, konduktivitet hos betongen och det lokala klimatet större inverkan. I tunna sprickor kan korrosionsprodukter och urlakning till sprickan begränsa korrosionshastigheten. Förhållandet mellan anod- och katodyta verkar vara en av huvudmekanismerna som styr korrosionshastigheten. 
Böjdragprov av balkar visar att residualhållfastheten ökar initiellt efter uppsprickning och påföljande exponering. Det kan förklaras med förbättrad förankring av fibrer p.g.a. fortsatt hydratation eller genom tryck orsakat av korrosionsprodukter. En annan förklaring kan vara krympning i betongen runt fibrerna. Efter lång exponering uppvisar fibrerna ett sprött fiberbrott istället för ett segt utdragsbrott. Det ger en sänkning av residualhållfastheten. Kosa (1988) redovisar en enkel analytisk modell för att bedöma bärförmågan med korroderade fibrer. 
Sprutbetongens sammansättning har en gynnsam inverkan på beständigheten. Höga cementhalter och silikainblandning ökar tätheten och därmed beständigheten. Användandet av acceleratorer kan däremot inverka negativt genom minskad täthet. 
Framtida forskning bör rikta in sig på att klargöra vilka mekanismer som styr initiering och propagering av korrosion av fibrer i sprickor. Det finns också ett behov av modeller för att prediktera lastbärande förmåga vid olika stadier av korrosionsangrepp.