FÖRORD 
Armering av sprutbetong med stålfiberarmering har varit praxis i mer än 25 år. Idag finns en stor mängd stålfiberarmerade sprutbetongförstärkningar i t.ex. väg- och järnvägstunnlar eller kraftindustrins undermarksanläggningar. Kunskap om vilka parametrar som påverkar en anläggnings livslängd är avgörande för att kunna göra rätt bedömningar i ett förvaltningsskede. För att studera sprickors inverkan på stålfiberarmerad sprutbetong, med särskilt fokus på risken för korrosion, startades 1997 ett doktorandprojekt. Projektet omfattade bl.a. fältexponeringar. Erik Nordström, Vattenfall Vattenkraft, har sedan dess följt exponeringarna av spruckna stålfiberarmerade sprutbetongprover i miljöer som efterliknar vanligen förekommande miljöer. Huvuddelen av allt laboratoriearbete i samband med utvärderingarna har genomförts vid Vattenfall Research & Development under ledning av Per-Erik Thorsell. Arbetet har finansierats av Elforsk, SveBeFo, Banverket, Vägverket och Vattenfall Vattenkraft. 
Resultaten efter fem års exponering har tidigare presenterats i SveBeFo-rapport 69. Rapporten presenterar resultaten efter 10 års fältexponeringar i de tre miljöerna. Vid exponeringsplatsen längs Rv40 är nu samtliga prover inhämtade, men det finns provkroppar kvar för eventuella framtida utvärderingar i Eugeniatunneln och Dalälven. Till projektets stöd har funnits en referensgrupp bestående av Jan Alemo, Vattenfall Utveckling; Hans Bohman, Vägverket; Tommy Ellison, Besab; Lars Hammar, Elforsk; Tomas Franzén, SveBeFo och Bo Malmberg WSP. 
Stockholm i augusti 2009 
Mikael Hellsten 

Sammanfattning 
Beständigheten mot korrosionsangrepp hos stålfiberarmering har tidigare visat sig vara god. Speciellt för betong utan sprickor. När det gäller sprucken betong är resultaten begränsade, särskilt i icke marin miljö. Det har konstaterats att stålfibrer är mer beständiga vid förhållanden där konventionell armering uppvisar kraftiga korrosionsangrepp. Ingen heltäckande förklaring av de aktiva mekanismerna finns dock. Sedan 1997 har forskning vid Vattenfall sökt att definiera de aktiva mekanismerna för initiering och propagering av stålfiberkorrosion i sprucken betong. Ytterligare en målsättning har varit att bestämma effekten på bärförmågan när korrosion pågår. Kunskap om detta skulle möjliggöra uppskattningar av livslängden på stålfiberarmerad sprutbetong. Iföreliggande rapport redovisas resultaten från fältförsök efter 10års exponering utomhus. Mer än 300 spruckna stålfiberarmerade sprutbetongbalkar har exponerats vid tre olika platser. parametrar som provats. 
Efter 10 års fältexponeringar kan följande slutsatser dras: Fortsatt hydratation och därigenom förbättrad förankring av stålfibrer i betongen ger en initiell ökning av residualbärförmågan vid små deformationer. Ökningen är tillfällig eftersom förlust av fiberdiameter genom korrosion eller minskad vidhäftningshållfasthet mellan fiber 
och betong, p.g.a. frostpåverkan, sänker duktiliteten och reducerar effekten. Självläkning av tunna sprickor (w=0.1 mm) kan också vara en bidragande effekt för små sprickvidder. När prover utsätts för högre deformationer vid återbelastning efter exponering ger inverkan av såväl korrosion (Rv40, Eugeniatunneln) som frostpåverkan (Dalälven) en reducerad residualbärförmåga. Kloridinnehållet längs sprickytorna ökar närmare spricköppningen. Generellt sker en ökning med ökad exponeringstid. Ackumuleringen verkar vara beroende av om proverna utsatts för nederbörd eftersom prover i tunnelmiljö (skyddat från direkt nederbörd) visar en högre kloridkoncentration än prover exponerade längs motorvägen (utsatta för direkt nederbörd) Kraftig exponering från tösaltning under vinterperioden längs Rv40 och Eugeniatunneln ger ett betydligt större korrosionsangrepp än vid Dalälven. Proverna vid motorvägen (Rv40) uppvisar omfattande korrosion redan efter fem års exponering och på ett liknande sätt efter 
tio år i Eugeniatunneln. Inverkan av sprickvidden verkar minska med tiden efter att korrosion initierats. Längre fibrer korroderar mer än korta vid samma sprickvidd. Fiberlängden verkar också vara mer avgörande än sprickvidden om sprickvidden är större än 0.5 mm. 

Summary 
Durability against corrosion of steel fibre reinforcement has been proved to be good, especially in concrete without cracks. However, results from research on cracked concrete are limited, especially in non-marine environments. It has been stated that steel fibres are more resistant under conditions in which conventional reinforcement exhibits extensive corrosion. No full explanation of the active mechanisms exists. Since 1997 research at Vattenfall tries to define the active mechanisms for initiation and propagation of steel fibre corrosion in cracked concrete. Another objective is to determine the effect on load bearing capacity, assuming corrosion is ongoing. This knowledge will make it possible to estimate the service life of Steel Fibre Reinforced Shotcrete SFRS. In the report, results from ongoing field exposure tests after 10 years of exposure are presented. More than 300 cracked beams of SFRS have been exposed in field at three different sites. Crack width, fibre length, mix-composition, accelerators and spraying technique (wet-/dry-mix) are parameters that have been tested. After 10 years of field exposure tests the following conclusions can be drawn: Possible continued hydration and therefore increased anchorage strength for the steel fibres gives an initial increase in residual strength at small deflections. The increase is temporary since loss of fibre diameter by corrosion or lowered bond strength between fibre and concrete, due to frost action, will lower the ductility and reduce this effect. Self-healing of thin cracks (w=0.1 mm) can also be a contributing effect for small crack widths. At higher deflections, in the re-load after exposure, the influence from both corrosion (Rv40, Eugenia tunnel) and frost action (Dalälven river) give rise to reduced load bearing capacity. 
The chloride content along the crack surface increases closer to the crack mouth. Generally there is an accumulation with increasing exposure time. The accumulation seems to be dependent on the access to precipitations, since the tunnel samples (sheltered from rain) have a larger increase of the chloride concentration than the motorway samples (not sheltered from rain). A high degree of exposure to de-icing-salts during the wintertime at Rv40 and Eugenia tunnel gives a larger corrosive attack than at the Dalälven River. Samples along the motorway (Rv40) show quite extensive corrosion after only five years of exposure and in a similar way after 10 years in the Eugenia tunnel. The importance of crack width seems to decrease with time after initiation. Longer fibres corrode more than shorter ones at the same crack width. Fibre length seems therefore to be more important than crack width, when w > 0.5 mm.