FÖRORD 

Dagens tunnlar utförs regelmässigt med förinjektering i samband med utbrytningen av berget. Syftet är att uppfylla täthetskrav som kan avse att begränsa eventuell grundvattensänkning eller gälla tunnelns funktion i bruksskedet. Kraven är ofta högt ställda och förinjekteringen lyckas inte alltid fullt ut. Att komplettera med efterinjektering är en möjlighet men ofta förknippat med svårigheter eller stora kostnader. I en tidigare förstudie har författarna redovisat prognosteknik med förslag till analys och design av sådana arbeten. Föreliggande arbete bygger på förstudien och demonstrerar en möjlig tillämpning av metodiken genom uppföljning av några delsträckor på Hallandsåstunneln och Nygårdstunneln. Goda resultat har uppnåtts på dessa avsnitt och utifrån dessa erfarenheter redovisar rapporten förslag till fortsatt utvecklingsarbete, som lämpligen genomförs vid ett tunnelarbete där man kan göra mer omfattande fältförsök. 
Stockholm i september 2008 
Tomas Franzén 


Sammanfattning 
Titeln på denna rapport är Efterinjektering: Sammanställning och kompletterande analys för efterinjekteringsarbeten i Hallandsås och Nygårdstunneln. Rapporten tillämpar de idéer som presenterades i SveBeFo Rapport 75 Efterinjektering: Inläckageprognos och design – förslag till analys (Fransson och Gustafson, 2006). Fransson och Gustafson (2006) hade som mål att inför en efterinjektering ge en redovisning av närbergets hydrogeologiska egenskaper efter förinjektering samt att ge en analys av spridning och tätningsförmåga hos fintätningsmedel i förinjekterat berg. För att åstadkomma detta presenterades en arbetsgång med tre punkter: (1) Prognos av inläckage och injekteringsbehov; (2) Underlag för design av injektering mht ”jacking” och ”back-flow”; och (3) Underlag för design av efterinjektering mht gradient. 
Sedan färdigställandet av Fransson och Gustafson (2006) har nya erfarenheter gjorts och syftet med detta arbete är att sammanställa resultaten från en efterinjektering av ett delavsnitt av tunneln i Hallandsås (Bergh och Ekström, 2007) och en för- och en efterinjektering för två delavsnitt av Nygårdstunneln (Butrón et al., 2008 och Granberg och Knutsson, 2008). Vid sidan av sammanställningen görs kompletterande analyser som är i linje med beskrivningen i Fransson och Gustafson (2006). Genom att utgå från de två fallstudierna Hallandsås och Nygårdstunneln kan man konkret beskriva och ge exempel på tillvägagångssätt men även tydliggöra och identifiera frågeställningar av betydelse vid efterinjektering. Då design och slutligt utförande inte alltid följs åt är tanken att detta arbete skall förmedla de huvudsakliga idéerna och ge en ungefärlig bild av hur injekteringen genomfördes. 
Sammanställningen tyder på att efterinjekteringen på Hallandsås har fungerat väl då man har en mätt minskning av inflödet till tunneln på 60 – 70% (Rosell, 2007) och verkar nå inläckagekravet över en längre sträcka. En identifierad risk för erosion (på grund av den höga gradienten) motiverar den design som använts med borrhål som når utanför tidigare injekterad zon. I enlighet med detta borde även att ”backa” framtida injekteringar (se Figur 16) och/eller flytta in injekteringsmanschetterna i borrhålen kunna förbättra resultatet. Även för Nygårdstunneln verkar efterinjekteringen i taket ha fungerat väl då minskningen av flödet för droppkarteringen är ungefär 80% (se Granberg och Knutsson, 2008). Kompletterande analyser visar att gradienten är liten vilket motiverar den design som använts med borrhål innanför tidigare injekterad zon. 
Arbetet avslutas med rekommendationer för det fortsatta utvecklingsarbetet. Intressant vore att implementera och vidareutveckla tankarna genom ett fältförsök.