Betonginklädda tunnlar har i Sverige utförts i liten utsträckning, främst på grund av gynnsamma bergförhållanden, där förstärkning med ingjutna bultar och sprutbetong i samverkan med berget normalt är tillfyllest för att säkra stabiliteten. På många håll i världen är emellertid betonginklädnad det normala sättet att permanent förstärka tunnlar. Konstruktionerna är då oftast dränerade, vilket innebär att man accepterar visst inläckage av vatten som sedan pumpas ut ur tunneln. I Sverige kommer betonginklädnad i fråga främst vid dåliga bergförhållanden eller för tunnlar med mycket höga täthetskrav i känsliga miljöer.
I samband med planering och projektering av inklädda tunnlar har det visat sig finnas ett behov av kunskapsuppbyggnad för att bättre klarlägga dimensioneringsförutsättningar och lämplig teknisk utformning, som svarar mot dagens krav och normer. En översiktlig studie presenterades år 2000 av Banverket under titeln ”Scandinavian and Continental Tunnelling Practice – A Comparison of Solutions for Waterproofing”. Samma år hölls också ett seminarium i SveBeFos regi för att belysa kunskapsläget och identifiera viktiga frågor som borde behandlas. Det resulterade i att SveBeFo inom ramen för forskningsprogrammet FP 2000 beslöt att genomföra en förstudie för att beskriva teknikläget, inklusive inventering av gängse lösningar i några andra länder för att se i vilken mån de är tillämpbara eller kan anpassas till svenska förhållanden. Primärt skulle behandlas sådana fall där inklädnadens huvudsyfte har varit att begränsa påverkan på omgivande grundvatten eller skydda tunneln mot inläckande vatten.
Den nu föreliggande rapporten är en dagslägesbeskrivning och underlag för fortsatt diskussion och planering av forskningsinsatser utifrån de rekommendationer som framförs och sammanfattas i rapportens slutkapitel.
Betonginklädnad av tunnlar – Tekniköversikt, förstudie
Författare:
Carl-Olof Söder, Mats Burtu
Rapportkategori:
SveBeFo-rapport
Rapportnummer:
62
Utgivningsår:
2003